Jag har nu jobbat en arbetsvecka på sjukhuset. Jag är helt slut på energi, men det har varit en intressant och lärorik vecka. Från 07.30-16.00 har vi varit på sjukhuset och därefter har vi varvat uppsattskrivande med träning, matlagning, städning, socialt umgänge m.m. Tänk vad bra det hade varit om dygnet hade fler timmar.
I måndags hade jag min första arbetsdag på Hanoi medical university hospital. Vi har som tidigare nämnt gjort en observationsstudie på intensivvårdsavdelningen (IVA) och akutvårdsavdelningen, men då utan att arbeta. Eftersom att Amanda inte var i Hanoi första dagen fick jag gå dit själv första gången. Jag var både nervös och förväntansfull innan. En av studenterna hade varit gullig och mött upp mig några dagar innan för att introducera mig till de andra klasskamraterna och visa mig runt. På avdelningen blev jag väl omhändertagen även av sjukvårdspersonalen.
Det var intressant att få sätta perifer venkateter, koppla dropp, ta blodprover etc. på deras vis eftersom det skiljer sig en del från våra tekniker i Sverige. De använder plasthandskar som de knyter runt patientens arm när de ska satsa venerna. De använder även en spruta för att suga upp blodet och därefter manuellt tömma i blodet i de olika rören. Något som vi reagerade starkt på var att de binder fast patienterna på IVAs armar till sängen för att de inte ska dra ut sladdar. En patient blev även bunden ganska hårt runt huvudet, halsen och munnen för att inte slangen till tracheostomin skulle dras ut. Det går ju att förstå tanken med det, men det är knappast någonting som hade varit etiskt försvarbart i Sverige. Vi använder deras metoder när det känns okej, men ibland kör vi istället de metoder som används i Sverige, framförallt när det gäller hygien. Vi klagar ofta på överbeläggningarna på sjukhusen i Sverige, men det ordet har verkligen fått en annan innebörd när man ser hur det är här. Många patienter får dela säng, ibland tre i en säng. Idag var det så fullt att vissa patienter fick ligga i solstolar ute i korridoren.
Jag har gått runt och sagt mina små fraser på vietnamesiska och försökt kommunicerat så gott det går på akuten, vilket patienterna tycker är mycket underhållande av någon anledning haha. Alla patienter (som är vakna och vid medvetande) är trevliga och verkar tycka det är intressant att bli vårdade av två västerlänningar.
På IVA är det omöjligt att kommunicera med patienterna då alla ligger i koma eller bara sover hela dagarna. Det är oerhört tråkigt eftersom att jag valde att bli sjuksköterska just för patientkontakten, att få ha samtal. Jag föredrar med andra ord att jobba på akuten samtidigt som jag gillar personalen på IVA mer än på akuten. Varje rast äter vi god lunch på gatan för cirka 8 kronor och efter jobbet drar vi antingen ut på en löparrunda eller skriver på uppsatsen hela kvällen.
Efter första arbetsdagen i måndags mötte jag upp Elin, Hanna och två vietnamesiska tjejer för hot pot middag. De hade hittat tjejerna runt Hoan kiem sjön i stan där de hade gått runt och frågat om folk ville prata med dem för att de skulle få öva på sin engelska. Efter det hade de blivit vänner och träffats flera gånger. Det är det som är så underbart med Vietnam, alla människor. Det är så lätt att få nya vänner här eftersom att alla är så öppna och familjära. Det är inte som i Sverige där man kan gömma sig för grannen för att man inte orkar prata eller kämpa för att hitta två lediga säten på bussen för att slippa behöva sitta nära en annan människa. Det här är annorlunda, folk vill komma nära varandra. Det var en oerhört trevlig kväll med mycket god mat , skratt och prat. Vi har redan planerat att träffas snart igen.
I torsdags var det en stor släktfest hos vår vietnamesiska familj eftersom att det var fyra år sedan hennes mamma dog. Då lagades det hur mycket mat och den släpade de fem våningar upp till det ”spirituella rummet” där det finns bilder på deras avlidna förfäder, rökelser och andra religiösa föremål. De ber för sina släktingar och låtar maten vara där i några timmar som gåva för släktingarna. Därefter fick vi lyckligtvis äta av den spännande maten. Det skrattades högljutt och vi fick smaka på risvin. De applåderade och blev imponerade när Amanda lyckades sluka rejält med vin. Jag fick sedan välja ut en valfri person som jag skulle bjuda på en shot. Jag pekade ut mamman i familjen, men de nekade och sa att det är männen som dricker alkohol, jag fick alltså inte bjuda en kvinna på alkohol. Männen drack alkohol och rökte cigaretter medan de yngre tjejerna började ta hand om disken, men vi lyckades övertala dem om att vi skulle ta hand om allt. Det är verkligen en annorlunda kultur här.
Idag var vi på den första ”föreläsningen”, vilket genomfördes i en liten grupp mitt i personalrummet. Allting var på vietnamesiska så en av studenterna fick översätta så gott det gick. Nästa vecka ska vi få hålla i en föreläsning om hur mekanisk ventilation går till i Sverige. På förmiddagarna har vi praktik och på eftermiddagarna ska det vara föreläsningar, allt i ämnet ”Advanced critical care nursing”. Det ska bli intressant. Vi hoppas på att några föreläsningar kommer hållas på engelska.
Efter den här intensiva veckan tar jag nu äntligen helg. Jag är mycket energi fattigare, men i kontrast till detta så mycket rikare i kunskap, erfarenheter och ännu mer nya vänner. Det bästa med den här resan är verkligen alla nya kontakter.
Kvällen avrundades med en mils löpning, god middag ute och den skönaste massagen någonsin. Imorgon ska vi ut och äta och gå på bio för att se Skönheten och odjuret. Intressant att se på bio i Vietnam för första gången. Jag är ganska säker på att det blir en vietnamesisk dubbning med engelsk text till. Om exakt en vecka är min stora kärlek här. Jag längtar ihjäl mig!
Här kommer lite bilder:
Gatan där jag bor. Här promenerar jag varje dag och stannar alltid upp och betraktar alla människor och deras vardagliga liv. Det är sådant här som jag fascineras av. Såhär lever de sina liv varje dag, många i stor fattigdom och i smutsiga miljöer. Trots detta ser jag inga olyckliga människor, det är människor som skrattar högljutt av glädje, barn som leker med de mest enkla sakerna, människor som återvinner skräp och får de enklaste sakerna att bli vackra, människor som alltid vill vara nära varandra och som är nyfikna på mig.
I måndags hade jag min första arbetsdag på Hanoi medical university hospital. Vi har som tidigare nämnt gjort en observationsstudie på intensivvårdsavdelningen (IVA) och akutvårdsavdelningen, men då utan att arbeta. Eftersom att Amanda inte var i Hanoi första dagen fick jag gå dit själv första gången. Jag var både nervös och förväntansfull innan. En av studenterna hade varit gullig och mött upp mig några dagar innan för att introducera mig till de andra klasskamraterna och visa mig runt. På avdelningen blev jag väl omhändertagen även av sjukvårdspersonalen.
Det var intressant att få sätta perifer venkateter, koppla dropp, ta blodprover etc. på deras vis eftersom det skiljer sig en del från våra tekniker i Sverige. De använder plasthandskar som de knyter runt patientens arm när de ska satsa venerna. De använder även en spruta för att suga upp blodet och därefter manuellt tömma i blodet i de olika rören. Något som vi reagerade starkt på var att de binder fast patienterna på IVAs armar till sängen för att de inte ska dra ut sladdar. En patient blev även bunden ganska hårt runt huvudet, halsen och munnen för att inte slangen till tracheostomin skulle dras ut. Det går ju att förstå tanken med det, men det är knappast någonting som hade varit etiskt försvarbart i Sverige. Vi använder deras metoder när det känns okej, men ibland kör vi istället de metoder som används i Sverige, framförallt när det gäller hygien. Vi klagar ofta på överbeläggningarna på sjukhusen i Sverige, men det ordet har verkligen fått en annan innebörd när man ser hur det är här. Många patienter får dela säng, ibland tre i en säng. Idag var det så fullt att vissa patienter fick ligga i solstolar ute i korridoren.
Jag har gått runt och sagt mina små fraser på vietnamesiska och försökt kommunicerat så gott det går på akuten, vilket patienterna tycker är mycket underhållande av någon anledning haha. Alla patienter (som är vakna och vid medvetande) är trevliga och verkar tycka det är intressant att bli vårdade av två västerlänningar.
På IVA är det omöjligt att kommunicera med patienterna då alla ligger i koma eller bara sover hela dagarna. Det är oerhört tråkigt eftersom att jag valde att bli sjuksköterska just för patientkontakten, att få ha samtal. Jag föredrar med andra ord att jobba på akuten samtidigt som jag gillar personalen på IVA mer än på akuten. Varje rast äter vi god lunch på gatan för cirka 8 kronor och efter jobbet drar vi antingen ut på en löparrunda eller skriver på uppsatsen hela kvällen.
Efter första arbetsdagen i måndags mötte jag upp Elin, Hanna och två vietnamesiska tjejer för hot pot middag. De hade hittat tjejerna runt Hoan kiem sjön i stan där de hade gått runt och frågat om folk ville prata med dem för att de skulle få öva på sin engelska. Efter det hade de blivit vänner och träffats flera gånger. Det är det som är så underbart med Vietnam, alla människor. Det är så lätt att få nya vänner här eftersom att alla är så öppna och familjära. Det är inte som i Sverige där man kan gömma sig för grannen för att man inte orkar prata eller kämpa för att hitta två lediga säten på bussen för att slippa behöva sitta nära en annan människa. Det här är annorlunda, folk vill komma nära varandra. Det var en oerhört trevlig kväll med mycket god mat , skratt och prat. Vi har redan planerat att träffas snart igen.
I torsdags var det en stor släktfest hos vår vietnamesiska familj eftersom att det var fyra år sedan hennes mamma dog. Då lagades det hur mycket mat och den släpade de fem våningar upp till det ”spirituella rummet” där det finns bilder på deras avlidna förfäder, rökelser och andra religiösa föremål. De ber för sina släktingar och låtar maten vara där i några timmar som gåva för släktingarna. Därefter fick vi lyckligtvis äta av den spännande maten. Det skrattades högljutt och vi fick smaka på risvin. De applåderade och blev imponerade när Amanda lyckades sluka rejält med vin. Jag fick sedan välja ut en valfri person som jag skulle bjuda på en shot. Jag pekade ut mamman i familjen, men de nekade och sa att det är männen som dricker alkohol, jag fick alltså inte bjuda en kvinna på alkohol. Männen drack alkohol och rökte cigaretter medan de yngre tjejerna började ta hand om disken, men vi lyckades övertala dem om att vi skulle ta hand om allt. Det är verkligen en annorlunda kultur här.
Idag var vi på den första ”föreläsningen”, vilket genomfördes i en liten grupp mitt i personalrummet. Allting var på vietnamesiska så en av studenterna fick översätta så gott det gick. Nästa vecka ska vi få hålla i en föreläsning om hur mekanisk ventilation går till i Sverige. På förmiddagarna har vi praktik och på eftermiddagarna ska det vara föreläsningar, allt i ämnet ”Advanced critical care nursing”. Det ska bli intressant. Vi hoppas på att några föreläsningar kommer hållas på engelska.
Efter den här intensiva veckan tar jag nu äntligen helg. Jag är mycket energi fattigare, men i kontrast till detta så mycket rikare i kunskap, erfarenheter och ännu mer nya vänner. Det bästa med den här resan är verkligen alla nya kontakter.
Kvällen avrundades med en mils löpning, god middag ute och den skönaste massagen någonsin. Imorgon ska vi ut och äta och gå på bio för att se Skönheten och odjuret. Intressant att se på bio i Vietnam för första gången. Jag är ganska säker på att det blir en vietnamesisk dubbning med engelsk text till. Om exakt en vecka är min stora kärlek här. Jag längtar ihjäl mig!
Här kommer lite bilder:
Gatan där jag bor. Här promenerar jag varje dag och stannar alltid upp och betraktar alla människor och deras vardagliga liv. Det är sådant här som jag fascineras av. Såhär lever de sina liv varje dag, många i stor fattigdom och i smutsiga miljöer. Trots detta ser jag inga olyckliga människor, det är människor som skrattar högljutt av glädje, barn som leker med de mest enkla sakerna, människor som återvinner skräp och får de enklaste sakerna att bli vackra, människor som alltid vill vara nära varandra och som är nyfikna på mig.
Tuppen lever för övrigt.
Återvinning.
Marknaden precis utanför oss. Det är något speciellt med att gå längs gatorna på morgonen.
Sushidejt med vännerna.
Lunch med klasskamraterna. Vi åt en rätt som kallas Bun cha, vilket är en soppa med nudlar, kött, grönsaker och olika blad. Här är söta Búi.
Hot pot middag med dessa underbara människor.
Amanda äntligen tillbaka i Hanoi. Tänk att vi som inte ens knappt pratat med varandra innan resan kommit varandra så nära nu. Vi har så kul och hann till och med sakna varandra under den tiden vi reste runt. Tänk hur många människor vi går miste om för att vi sällan pratar med de som faller utanför vår vänskapskrets.
Vi smälter in på sjukhuset nu.
Såhär såg föreläsningen ut.
Stort släktkalas. Så genuint och underbart.
Den underbara parken vi springer runt i. Hanoi, jag börjar gilla dig trots allt.
0 kommentar(er)
