Jag har aldrig varit rädd för döden, men just idag bekymrade den mig. Inatt drömde jag en ytterst annorlunda dröm. En dröm som kom att påverka resten av min dag och kanske lite till. Den visade vägen efter döden och innan livet efter detta. Jag har alltid trott på reinkarnation. Att alla levande varelser har en själ, även växter, och att vi alla kommer födas på nytt efter döden. Min dröm ifrågasatte min tro och gav mig en mörkare bild av verkligheten. Jag dog en lättsam död och hamnade därefter i en tät skog. Den är alldeles tyst och dimmig, men ack så varm.
Var det här mitt nya liv? Varför har jag ingen kropp? Träden viskade att om jag tog mig igenom skogen och nådde mitt mål skulle jag få börja om på nytt. Jag frågade var målet är och fåglarna svarade att jag skulle veta det när jag når dit. Kort därefter vaknar jag.
Kylan omfamnar mig och jag lägger märke till att täcket ligger på golvet. Jag kollar på klockan för att märka att klockan är fyra på morgonen. Det finns ingen idé att försöka somna om igen. Jag äter min frukost medans jag desperat funderar på drömmen. Vad ska den betyda? Jag vill inte glömma den, såsom jag glömt alla andra drömmar. Jag tar mig an drömmen och frågar mig själv, finns det en väg mellan död och pånyttfödelse? En stig av mysterier, en prövning?
Tiden går fort när man är tankspridd. Snart är klockan halv åtta och jag måste springa till bussen för att inte missa den. Snön täcker mark och träd, men inte mig. Vid busskuren står en bunt av människor, alla lika stressade och alla lika självupptagna. För det är tisdag och alla är upptagna med sitt eget. Sin egen karriär, sin egen familj, sitt eget förhållande. På bussen funderade jag över om någon där någonsin ifrågasatt sin existens. Finns det utrymme för sådana tankar? Eller är det jag som ger för mycket utrymme åt det?
Skogen jag befann mig i drömmen kände jag igen. Jag måste ha varit där förut. Kanske är det så att alla vilsna själar som lämnat en död kropp måste vandra genom den för att nå målet och ett nytt liv? Efter varje liv har man lärt sig något nytt av sig själv. Kanske är denna skog en prövning. Vad händer om man tappar bort sig själv där? Jag tror att själen har svaret på alla obesvarade frågor. Problemet är bara hur pass mycket man låter sig själv lyssna på den.
Jag hoppar av bussen för att kliva på spårvagnen som går till skolan, där jag ska ha en lång textlektion. Jag hör spårvagnens rostade muttrar slår mot spåret och människors blandade konversationer. En gammal dam ler mot mig. Kanske vet hon vad jag funderar över. Nästa hållplats ska jag stiga av och gå mot Burgårdens gymnasium. Jag undrar hur det ska gå under en hel skoldag med mina tankar i sinnet. Jag ska fokusera på ett i taget. Idag väljer jag att fokusera på skogen mellan död och återfödelse.
0 kommentar(er)
