När jag var liten var du min hjälte och min morfar, som jag alltid älskat nästan högst av alla. Du var den pappa jag aldrig haft och du var mitt allt. Du var dels min hjälte på grund av att du så stadigt var en stöttpelare som aldrig vek sig och du var också en hjälte på grund av att du var den enda jag kände som kunde dricka så mycket öl.
Du läste sagor för mig och jag minns hur du ändrade de lite läskigare detaljerna, så att de blev roligare. Ibland bytte du till och med ut prinsessorna i sagorna mot mig.
Varje sommar jobbade vi tillsammans med all ved du hade. Jag lastade och du delade dem. Tillsammans jobbade vi flitigt.
Medan alla andra vuxna skulle vara så mogna och inte ta parti, så stod du alltid vid min sida när det gällde konflikter. Du höjde rösten när någon trampade på mig. Nu måste jag trampa vidare utan dig.
Du pratade inte mycket, men du visade så oerhört mycket kärlek ändå. Det fanns i din blick när du såg på mig. Det fanns i dina händer som klappade mig på huvudet när jag varit duktig. Det fanns i din röst när du läste sagor för mig. Det fanns i ditt leende när du var tomte på julafton. Det fanns i ditt skrockande skratt när du knuffade ut mig i fia med knuff. Kärlek omgav hela dig och trots att du försökte verka tuff utåt så omgav du hela familjen med kärlek.
Jag kommer aldrig någonsin verkligen förstå, att du är borta. I bröstet finns en obeskrivlig smärta, som påminner om att du inte finns längre. Varenda kväll väntar jag på den välbekanta ångesten ska hugga tag i mig. Jag fortsätter kämpa. Jag måste kämpa för dig, på samma sätt som du alltid gjort för mig. Det känns så oerhört svårt, men det går.
Vi var i Turkiet för ett år sedan. Jag visste att du hade ont i magen, men du ville inte prata om det. Du åkte runt i taxi i flera timmar för min skull. Du ville att jag skulle ta de finaste bilderna man kunde ta i Turkiet. Vi tittade på olika djur, byggnader och utsikter. Ingen har någonsin visat så mycket tålamod som du gjorde för mig.
Jag kommer aldrig glömma hur mycket morfar ställde upp för mig. Det största vi hade gemensamt var äventyren och vår starka kärlek till varandra. Jag minns att vi var ute på äventyr i Kanarieöarna en gång. Jag var runt fem år. Jag hittade en fisk som jag tyckte var fin. Jag och morfar kom att kalla den ”fisken Willy”. Jag behöll fisken i en liten burk med vatten hela veckan. Den flöt livlöst runt och morfar skrockade och sa att den tränade ryggsim. Sista dagen på resan kastade vi ut Willy i havet och vinkade adjö. Han skulle få simma i det oändliga, vackra havet i frihet.
Jag ser på stjärnorna och ser ditt leende, älskade morfar. Du har haft ont länge nu. Jag kommer aldrig förlåta att cancern tog dig, men jag kommer låta dig gå från och med idag. jag hör dina vingslag mot mitt öra, du får gå vidare. Nu vinkar jag efter dig precis som vi gjorde till fisken Willy. Jag ser hur du försvinner ut i oändligheten, utan smärta och fylld av frihet. Jag och alla här inne, vi kommer alltid älska dig. De vackra minnena med dig finns med oss för alltid.
0 kommentar(er)
