25/6 2000 Livet sviker
Livet sviker. Det är ett ord jag fått höra sedan jag var en liten flicka. Pappa sa det till mig upprepade gånger under mitt liv. När mor dog tog han min hand och sade den där bekanta frasen, för att sedan släppa min hand. Dagen därpå var han borta och jag och min bror Shuto fick klara oss på egen hand. Jag fick göra mig av med resterna av mors kropp i ett hål i marken. Hennes blod rann längs mina händer och det gör det än idag. Hungern svider i magen, men sorgen brinner i mitt bröst och sakta, men säkert, sprider den sig till resten av mina organ. Det är som en tragisk brandkatastrof i en skog. Elden sprider sig, oundvikligt och döden tar alla liv och alla vackra ting i sin närhet. Livet sviker och döden törstar. Just nu vet jag inte om det är hungern eller sorgen som kommer äta mig hel.
/ Komelia
26/6 2000 Maktlöshet
Jag vill inte att de där männen ska göra det de gör med mig. De förpestar och förfular hela min kropp. Jag vill inte vara äcklig och jag vill inte vara en ”hora”. Egentligen vet jag inte vad det betyder, men det ska vara något väldigt fult och det är jag. Jag har min egen och Shotus mun att mätta. Jag har inget val. De säger nedvärderande saker om mig och om jag gråter hotar de med att ta min bror med. När de gör det hemska med mig får jag en lira. Det räcker till en dags gröt till både mig och Shuto. Det är en oändlig kamp mellan min egen värdighet och min och Shutos överlevnad. Jag kan inte vara egoistisk. Jag har inget val. Mamma, förlåt mig.
/ Komelia
27/6 2000 Lycka
En man vid namn Ray erbjöd mig idag heltidsjobb. Jag ska få bli dagisfröken på ett litet dagis i en by i Sverige. Jag älskar ju barn! Det här är världens chans för mig. Nu vänder allting. Jag ska resa på mig från den befläckade mark jag idag lever på. Shotu kommer få ett liv som en vanlig 3 åring. Kanske kommer vi båda få gå i skolan med. Ingenting kan beskriva min lycka idag. Kanske är jag inte så äcklig och smutsig ändå.
/ Komelia
28/6 2000 Flykten
Idag gäller det. Jag ska åka med ett flertal flickor i en lastbil till Sverige. Vi måste vara oerhört tysta för att inte gränspolisen ska misstänka någonting. Man måste nämligen ha någonting som kallas visum. Det hela börjar med att jag vandrar tre mil med Shotu i famnen. Om någon frågar är han min son, som måste till sjukhuset. Jag är så oerhört lycklig för Shotus skull. Trots att jag är trasig kanske han ändå har en framtid. Shotu åker i en lastbil bredvid mig. Vi lyser med lampor för att meddela med varandra
. Sex stycken blinkningar betyder ”jag älskar dig”. Jag skickar sex stycken till honom och sedan somnar jag, lycklig för första gången. Är det såhär lycka känns? Jag flyger.
/ Komelia
28/6 2010 Överlevare
Jag överlevde, det gjorde inte hon. Hon som offrade allting för mig, till och med hennes liv. Hon finns med mig hela tiden. Varenda dag, varenda rörelse jag gör och varenda andetag jag tar. Idag var det tio år sedan. Jag minns den väl, men jag gör mitt bästa för att inte låta det ta över mina tankar. Jag hade kunnat avsluta detta liv för länge sedan, men jag väljer varje dag att inte göra det. Komelias och alla andras liv blev tagna och inte mitt. De blev hänsynslöst våldtagna och utnyttjade för att sedan genomgå en plågsam död. Varför ska jag slösa bort både mitt och Komelias liv på depressionen? Komelia lever så länge jag lever, i mig. Jag, liksom alla andra, har ett ansvar. Jag ska sakta och gradvis justera världens orättvisor.
/ Shuto
0 kommentar(er)
