Sara Charmi

Nu är jag ”hemma” i Hanoi igen. Jag har haft två fantastiska veckor i Hoi an. Om Fredrik och min familj hade varit med hade jag lätt sagt att det varit de bästa dagarna i mitt liv. Jag har solat, badat, druckit drinkar och festat, lärt känna nya människor, cyklat längs vackra vyer och fotograferat dessa, utforskat såväl lantlivet som stadslivet i staden, ätit gott varje dag, hyrt moppe och åkt 26 mil till en annan stad (Hue). Jag har framförallt levt i nuet och tagit vara på varenda minut. Det har varit oerhört skönt att få njuta av den harmoniska atmosfären i staden och slippa det hektiska livet (och trafiken) i Hanoi. Sedan har vi självklart skrivit mycket på uppsatsen med, vilket stundtals är intressant och kul men även väldigt tröttsamt med, men skam den som ger sig!

Jag har nu varit i Vietnam i över en månad. Jag trodde att jag skulle ha mer hemlängtan vid det här laget. Innan resan funderade jag ofta på om det här var för stort steg för någon med min historia. Ibland tvivlade jag på mitt beslut. Men jag var tvungen att ta ett stort kliv utanför min bekvämlighetszon för att utvecklas ytterligare. Jag tror att allting på ett eller annat sätt är meningen. Det är meningen att jag ska vara här. På den relativt korta tiden har jag växt något enormt som person. Jag har främst utvecklats känslomässigt, i synnherhet när det kommer till känslan för mig själv.

Amanda åkte hem tidigare för att möta upp sina föräldrar och jag blev då kvar själv i Hoi an. Som jag nämnt tidigare har jag en del i bagaget som gjort mig paranoid i perioder och väldigt orolig. Jag har fått svårt att lita på människor, framförallt att lita på  att andra människor inte vill göra mig illa. Att vara helt själv i ett främmande land är någonting jag aldrig trodde att jag skulle klara av för några år sedan. Med åren har jag utvecklats något enormt och idag är jag inte den rädda och olyckliga personen jag var förr. Jag vill inte dö längre, jag vill leva och för många är det en självklarhet men för mig är det något enormt. Jag är hungrig på vad livet har att erbjuda mig och att ständigt utvecklas och få nya erfarenheter. Jag vill LEVA varje sekund av mitt liv och inte ångra någonting. När jag gör misstag är det också meningen för att jag ska lära mig av livets läxor.  

Jag vill bara få va mig själv och det är precis vad jag har gjort de ensamma dagarna. Jag har lärt känna mig själv ytterligare. Jag har lyssnat på mina egna behov, lagt mig när jag vill, unnat mig fin mat på restaurang, cyklat hem sent på kvällarna utan att låta rädslan ta över, lärt känna nya människor och badat i havet varje dag. Levt i nuet. Inte ägnat det förflutna en enda tanke. Man har dessutom en föreställning att det skulle vara tragiskt att exempelvis vistas på restaurang själv. Första dagen kunde tanken slå mig, men jag kastade bort den. Jag har insett att jag verkligen njuter av  mitt eget sällskap. Jag kan lätt tänka mig att åka på en resa själv igen. 

Här kommer alla mina bilder från min resa. Det var så många vackra miljöer att jag var tvungen att lägga upp MÅNGA!

Buddhistiskt tempel i bergen. 

Men den bästa dagen i Hoi an var när jag åkte på en dagsutflykt med cykeln och en privat guide vid namn Hong. Jag fick utforska lantlivet, hälsa på lokalbefolkningen (tur att jag hade en tolk med mig!), fiska och åka båt. En speciell minnesvärd dag. Nedan kommer alla bilder från cykelutflykten.