Nu är vi i full gång med vår observationsstudie. Det har varit några intensiva dagar på sjukhuset. Hanoi medical university hospital är ett litet privat sjukhus. Patienternas betalar även dyra pengar för sjukvårdsförsäkring som inte täcker alla sjukvårdskostnader. Läkaren förklarade att försäkringen täcker 80% om man är på sjukhuset en kort tid. För en 85-årig patient med multiresistentabakterier och organkollaps täckte försäkringen dock bara 10 % så hennes sjukdom blev en väldigt dyr historia. Det är tragiskt att alla inte ska ha tillgång till samma vård. Det här är något vi tar för givet i Sverige. För att summera vår forskning i dagsläget så ser läget inte bra ut för vårdmiljön på sjukhuset i Hanoi. Detta är som sagt dessutom ett privat sjukhus. Det hade varit intressant att se hur de kommunala sjukhusens kvalitét är.
Vi startade vår forskning på akuten och därefter en intensivvårdsavdelning.
Det har varit oerhört intressant och roligt faktiskt. Jag hade kunnat tänka mig att jobba med forskning i framtiden.
Det är stor skillnad på vårdmiljön här i Vietnam jämfört med Sverige. Avdelningarna var väldigt små och det fanns trångt med utrymme. På akuten fanns det inga egna rum, utan som minst tre patienter i ett rum. De flesta patienterna låg dock i ett stort rum med 20 patienter på en liten yta. Många patienter fick till och med dela säng med varandra. Ett litet barn delade säng med en äldre man. De flesta hade inga draperier till sina sängar eller utrymmen att förvara sina tillhörigheter. I de få skåpen som fanns var det myror. Vårdpersonalen verkade väldigt stressade, vilket vi förvisso är i Sverige också.
Luften kändes väldigt dålig. Det blev till och med jobbigt för oss att sitta där inne under den korta tiden, så vi fick gå ut flera gånger under skrivandet för att kunna skingra tankarna. Hur är det då att vara sjuk i den här miljön? Enligt en läkare där hamnar mycket av ansvaret på de anhöriga. De har inga undersköterskor i Vietnam. Under observationen i rummet för patienterna med infektion kunde jag inte låta bli att bli oerhörd rörd. Det var en ung kille som tvättade sin pappa, tömde kateterpåsen och ständigt baddade hans panna. Det kändes lite konstigt att bara titta på och skriva när jag är van vid att alltid jobba och hjälpa patienter. Det var en väldigt stressig miljö att befinna sig i med mycket buller. Det fanns få dörrar att stänga och alla patienter låg i princip på varandra. Integriteten var nog den största bristvaran.
Triagen där den första bedömningen görs bestod av två sängar precis vid receptionen. Där jag jobbar på psykakuten på Östra har vi två enskilda triagerum.
Två patienter blev bedömda samtidigt av flera läkare, vilket upplevdes som stressande. Det fanns däremot mycket fönster som släppte in dagsljus och en vy av fina träd och människor på språng. De flesta anhöriga satt utanför och väntade.
På IVA var det tvärtom. Stämningen var väldigt lugn, det fanns egna rum för patienterna med mycket utrymme men väldigt få fönster och inget som helst dagsljus eller tillgång till natur. Allting låter väldigt negativt när jag skriver om det, men det är just vårdmiljön vi studerar. Personalen här är så oerhört trevliga och välkomnande mot oss. Många både läkare och sjuksköterskor kan engelska och har varit väldigt intresserade av oss och många om att vi ska ha det bra. Vi har blivit bjudna på vietnamesisk middag hem till en läkare från sjukhuset. Han älskar Sverige och kallar sitt barn Emil efter Emil i Lönneberga. Så roligt!
Igår åkte vi moppe genom Hanoi med vår nya vän som är en sjuksköterska från sjukhuset. Vi satt på små pallar på en bro vid vattnet. De bjöd oss på någon sorts vietnamesisk potatisfrukt och jättesur mango som vi doppade i någon sorts fruktsalt samt iste. Det är såhär ungdomarna hänger i Hanoi. Det verkar vara få som dricker alkohol. Det var en oerhört mysig kväll med mycket skratt.
Vi är nästan färdiga med själva datainsamlingen, så det blir ytterligare några intensiva veckor med analysen och skrivandet av uppsatsen. Men vi ska ha en massa kul med! Vi ska äta god mat och träffa ännu fler fantastiska människor. Nästa vecka ska vi spendera en vecka i Hoi an där det finns allt från fina stränder, vackra gamla byggnader, marknader och barer.
Rast från sjukhuset = Ananaspaus.
0 kommentar(er)
