Sara Charmi

Första dagen i skolan lös mina ögon likt aftonstjärnan i skyn. Jag var väldigt förväntansfull och lycklig över att ha fått börja skolan. I skolan är alla vänner och där utvecklas man till det bättre.  I skolan går alla de stora barnen och där får man lära sig allt vad livet har att erbjuda. Jag var med andra ord lika upprymd över att få börja skolan som Dogge Doggelito var första dagen.

Min verklighet var annorlunda. I skolan döms man utifrån utseende och etnicitet. I skolan splittras man från sina vänner och blir placerade med etiketter, i alla fall jag. Det började tidigt och hårt. Idag förvånas jag fortfarande över hur sju-nioåringar kan ha betett sig sådär. De vänner jag haft sedan lekis försvann med tiden då de insåg att jag inte var lämplig att umgås med.

Jag var placerad med fel etikett. Det var som om jag gick runt med ett sorts gift. Marken som jag gick på var förgiftad med döden. Beröring av mina händer kunde leda till en smärtsam död eller skabb. Jag visste inte vad skabb betydde när jag var sju år, men idag vet jag.  Min ljusblåa säng i mitt barnrum var fylld av blod.

Det var barnen på skolan som berättade för mig vem jag var och hur jag skulle identifiera mig själv. Jag var en fet, ful och brun flata. Jag fick aldrig tid för att lära känna den själ jag egentligen var. Jag levde på mitt yttre skal.

De grymma barnens ord och slag utvecklade termiter inom mig. Termiter som gnagde sig in i mig och kom närmare och närmare hjärtat.

Varje kväll innan jag somnade tänkte jag att jag nog aldrig skulle överleva tills morgondagen ersatte kvällen. Trots allt vaknade jag dagen efter igen och fick lida ännu en dag till i skolan.

Visst fanns det de som brydde sig om mig. Frågan är vad de kan göra åt saken. Barn i trotsåldern bryr sig oftast inte om vad de vuxna säger. Jag gick ständigt på besök hos klasskamrater med mina föräldrar och blev förlöjligad. För jag visste att det inte ledde till någonting. Lärarna brydde sig nog om mig, men de vågade inte se. De kunde se på medans jag blev retad och slagen, utan att egentligen se.  Öppna ögon, men själens ögon är förevigt stängda. För de blundar för verkligheten. De orkar inte ta itu med det. De har för mycket problem själva. Min klassföreståndare lämnade klassrummet gråtandes många gånger. Jag misstänker att hennes man var otrogen.

Som Dogge Doggelito nämner i sin text ”Tricket att klara skolan” var högstadiet betydligt svårare än lågstadiet. Helt plötsligt hade man även niondeklassare i skolan som såg ner på en. Alla hade precis kommit in i tonåren och var så sjukt osäkra. Doggelito berättade hur alla pojkar hittade på hyss för att få status. De kunde kopiera lärarnas nycklar och stjäla saker. Att slåss var även ett plus i kanten. Detta skulle innebära svårigheter för mig, trodde jag. Jag hade ju under hela låg- och mellanstadiet insett vilket missfoster jag var. Varför skulle högstadiet skilja sig?

Doggelito fick även han en dålig start i skolan då han var borta i tre veckor. Jag vägrade gå till skolan länge. Ibland gick jag till skolan då min mor skjutsade mig dit och tvingade in mig. Vid lunchtid åkte jag hem ändå och missade en hel del tack vare det. Hela sjuan var mörker för mig. Folk behandlade mig däremot inte särskilt dåligt då. De kände mig bara inte och tog därför till en början avstånd av mig. Jag tog bara för givet att ingen ville ha mig med och göra. Det fanns ju trots allt blodspår kvar från tidigare år.

Jag hade gått ut sjuan med underkänt i alla ämnen. Jag ville inte leva längre och det fanns inget jag hellre ville än att möta döden. Sedan kom vändpunkten. Något som skulle förändra mitt liv drastiskt. Allting reser. Förr eller senare reser sig allting. När åttan närmade sig och betyg skulle börja gälla fick jag eld i baken. Detta framförallt av lärare och klasskamrater. Det som skiljde högstadiet från tidigare år i skolan var att jag hade fantastiska lärare som stöttade mig och vågade kämpa för min skull.

Jag hade fått en andra chans, något jag inte trodde var möjligt. Från den breda vägen tog jag en genväg för att komma till den smala vägen. En genväg innebar massvis utav hinder och tunga stenar, men jag hade alltid mitt mål och den ljusa smala vägen i sikte. Det var den svåra vägen jag tog och det var många gånger extremt svårt. Jag snubblade på mina tidigare misstag och fick tid att ta itu dem.

Klasskamraterna började tycka om mig de då märkte att man kunde lita på mig. Jag började bli bästa vän med nästan alla. När jag slutade högstadiet gick jag ut med högsta betyg i hälften av alla ämnen och godkänt i resten. Jag var inte ensam längre och jag var lyckligare än någonsin. Jag hade även lyckats gå ned mer än tjugo kilo, för min egen skull och inte för någon annans.

Jag kämpar än idag med skolan och livet. Det är som en bergochdalbana, men jag försöker att ständigt hålla mig på spåret. Jag litar på mig själv idag. Jag vet att jag kommer gå ut gymnasiet med betyg jag är nöjd med och stora framgångar.

Människor är oerhört osäkra och finner då självständighet i att trycka ned andra för egen vinning. Detta kan bero på bostadssegrationen. Folk tar in på privatskola och flyttar till ställen där de kan finna folk från sina egna ursprung. Om vi människor hade valt att gå ihop och kämpa tillsammans, som en enad grupp, hade problemen i skolan varit desto mindre.

Det är viktigt att inte ta åt sig och att lita på sin egen känsla. Lyssna på vad dina föräldrar säger om dig. Låt framförallt ingen trycka ned dig. Stå emot orättvisor och låt ingen falla till glömska. Lärare har en extremt viktig påverkan på elevers trivsel i skolan. Det är inte lätt att prata med vuxna då man vet att eleverna säkerligen inte skulle bry sig ett skit om vad de säger ändå. Försök trots det prata med vuxna och kräva hjälp.

Du kan ha turen att slippa undan fega vuxna människor som mig. Fastna inte i fiendens mönster. Låt dig inte luras av ditt kompisgäng till att trycka ned andra. Tänk på vilka konsekvenser det kan leda till. Tänk framförallt efter innan du beslutar dig för någonting. För förr eller senare kommer dina beslut förfölja dig i livet, goda som onda.

Och till sist. Alla är värda en andra chans. Det är aldrig försent att lyckas och det är aldrig försent att genomgå förändring. Det är dock inte lätt att ta genvägen. Det finns ständigt hinder och du går inte medvind. Om du är med i skolan från första början kommer livet bli så mycket lättare.

Livet är vad vi gör det till. Tro alltid på dig själv, för du duger så långt ögat når.