Jag blev våldtagen. Det är över en månad sedan idag. Men ändå känns det som om det där hemska hände igår. Jag är på sätt och vis annorlunda idag gentemot hur jag var innan jag blev utsatt för övergrepp. Det är en hel del saker som händer inombords när man blivit utsatt för övergrepp. Det krävs att man är modig nog att möta det hemska, om och om igen, för att kunna komma över det. Idag mötte jag platsen där mitt liv förändrades på nytt.
Jag var på en skolresa med fotoklassen i Skagen. Jag hade stora förhoppningar om hur resan skulle bli när jag klev på Danmarksbåten. Alla fotoelever var samlade och skaparglädjen lös. Alla hade idéer om hur bilderna skulle tas kring temat. Solen lös hela dagen och jag hade en riktigt härlig dag tillsammans med en nära vän. Jag hade ännu inte en aning om vad som skulle hända härnäst. Solen gick upp i rök och mörka moln omgav mig på hemresan.
Han var gammal. Han är cirka 45-50 år och jag är 17 år. Jag trodde aldrig att han skulle ge sig på mig. Han bar en vigselring på ringfingret och han såg trevlig ut. Han hade en hel del erfarenheter av fotografi. Jag såg honom för första gången när jag och mina vänner fotograferade en solnedgång på däcket. Han tittade en hel del på mig, men jag försökte ignorera det. Han skämtade en hel del med mig och min vän och visade oss bilder han tagit. Jag blev imponerad och såg honom som en inspiration. Då min vän inte orkade vara kvar på däcket fortsatte vi ta bilder tillsammans. Han övertalade mig att stanna. Vi gick högre upp mot ett tomt område. Där skulle vi få ännu bättre bilder då vi kommer högre upp mot himlen. Det fanns en skylt där det står tillträde förbjudet. Vi gick upp för trapporna vilket fall.
Han flörtade med mig Jag försökte intala mig själv att han faktiskt är en normal, trygg, gift, vuxen som faktiskt bara är vänlig. ”Vilken vacker kropp du har, den måste jag få plåta” Sade han. Vid det här stadiet började jag bli rädd. Min magkänsla sade mig att jag borde springa iväg. Mina ben var som gelé och jag stod orörlig. Hans vigselring glittrade i solnedgången. Jag tänkte att inte skulle väl en gift man ge sig på en ung tjej som mig? Han var bara trevlig. I samma sekund som jag knäppte en bild på en fyr kände jag hur någon höll om min midja. Jag kände en rysning längs hela ryggraden och det högg till i bröstet. Han kysste min hals. Jag försökte slita loss hans händer, men de höll ett hårt grepp om mig. Hans naglar var vassa. Jag hade ingen chans alls. Han var större och starkare än mig. Efter en 20 minuters kamp orkade jag inte göra motstånd längre.
Hjälp! Det här hände inte mig. Det var inte min kropp, det var någon annans. Jag lämnade min kropp och såg på den utifrån. Hjälp! Snälla låt den stackars flickan vara ifred. Hon hade ingenting gjort. Jag sjönk in i mig själv och blundade hårt. Han slet sönder mina strumpbyxor. Han stack in hela sina händer i min vagina, hårt och våldsamt. Det gjorde ont i mig och det sved. Det kändes som om jag skulle spricka snart. Han knäppte bilder på mig. Det gjorde ont i ögonen av blixten. Jag kände en stor skam och förödmjukelse. Det kändes som om månen tittade på mig och skrattade. Det isade i magen och kroppen tömdes av vätska i form av tårar. Han fortsatte ta bilder på mitt underliv och hela mig. Jag viskade åt månen att störta ner på oss och få slut på allt.
Sedan kom räddningen. Någon kom och i samma sekund rusade han iväg, med mina underkläder. Han lämnade mig liggande på det kalla golvet. Min kropp var tyngre än någonsin. Jag kunde inte bära min kropp. Hur skulle jag orka? Jag kommer aldrig orka, tänkte jag. Det här gick bara inte. Jag är en äcklig slyna och jag får skylla mig själv. Det kändes som om allting är mitt fel. Jag borde inte klätt mig i kjol och strumpbyxor. Jag borde inte ha fotograferat den där solnedgången, för då hade jag aldrig träffat honom. Jag borde inte ha varit vänlig mot honom. Det fanns så många anledningar för mig att lägga skulden på ingen annan än mig själv.
Det ekade i mig. Jag var tommare än ett rum med varken gardiner eller möbler. Hans perversa viskningar ekade i mitt huvud. Hans händer befläckade än min kropp. Läppstiftet var smetat och håret rufsigt. Det värkte inombords. Han smutsade ner min själ och mitt liv. Jag orkade inte med det där. Smärtan överväldigade mig och jag kunde inte fortsätta gå längs livets stig. Jag såg ned på det stora havet som forsade under båten. Jag hade kunnat hoppa från räcket och andas in allt vatten jag kan i mina lungor. Då hade jag inte behövt hantera det här. Mina händer tog ett hårt grepp om räcket. Jag försökte lägga benen över, så att jag lätt kunde kasta mig överbord. Under en bråkdels sekund inbillade jag mig att jag och hela världen skulle må så mycket bättre utan mig. Jag kastade mig tillbaka från räcket. Jag kunde inte göra det här. Jag måste ta mig vidare.
Lärarna fick syn på mig. Deras ögon utstrålade både en stark orolighet samt även lättnad, över att få se mig i livet. De försökte få mig att erkänna vad som hänt, men jag ville inte säga. Jag kvävde gråten i halsen och sade att allting var okej. Den där natten stängde jag av mina känslor. Det skulle ta en hel del energi att öppna mitt inre igen. Lärarna hade försökt fråga ut honom vad som hänt, men han hade nervöst slint undan.
– Vi kan fortfarande få fast honom, Sara. Han är fortfarande kvar på båten, sade en lärare.
Jag skakade på huvudet. Det kändes som om jag skulle explodera inombords. All ångest, all skam, all avsky. Jag visste inte var jag ska ta vägen. Det enda jag visste var att jag inte orkade just nu. Om jag förnekade kanske det skulle vara som om det aldrig hände.
I tre dagar låg jag i dvala. Jag klev inte upp från sängen, jag gick inte till skolan och att sova var i princip det enda jag gjorde. Jag tillät inte mig själv känna någonting. Min själ var avspärrad med röd tejp och det fanns en stor skylt där det står ”Tillträde förbjudet”. Jag lämnade ofrivilligt kvar en del av mig på båten. Det jag kände var en oändlig smärta i underlivet samt om handlederna. Blodet lade sig efter några dagar. När den fysiska smärtan avtog fanns endast ett vakuum kvar.
Nej, nu jävlar måste det hända någonting! Jag var trött på att vandra runt likt ett lik och att sova bort hela dagarna. Det ledde ingenstans. Nu fick jag rycka upp mig och ta tag i mitt liv, Sedan när blev jag så vek? Jag har kämpat emot alla sorters motgångar under hela mitt liv. På båten gjorde jag ett val. Antingen kunde jag hoppa av och ta livet av mig själv eller fortsätta leva. Jag valde den svåra, men rätta vägen. Nu gäller det bara att fullfölja den med. Jag började göra sådant som jag egentligen inte orkade med. Jag gick till skolan, jag dödade mina demoner och jag började träffa mina vänner.
Alla behöver rutiner. Det är speciellt viktigt för de som råkat utför någonting hemskt eller är deprimerade. På så sätt utplånar man negativa tankemönster och utmanar sina demoner. Det blir inte bättre av att gömma sig för sig själv och världen. Likt sopor måste tömmas måste även problemen tas itu med. Inte förrän man har besegrat sitt mörker kan det bli ljust igen. Här luktade det gammal smuts. Det var läge att rensa och byta påsar.
Det var oerhört jobbigt att gå till skolan. Varenda steg utomhus smärtade och jag kände hur skammen vällde över mig. Oroliga lärare och föräldrar hade sina frågor. Hur skulle jag orka efter allt som har hänt? Men jag stod inte ut med att vara ett offer.
Jag erkände att jag blivit våldtagen. Jag bestämde mig för att det inte var mitt fel. Det var inte mitt fel att en vidrig man tog ut sina sexuella lustar på mig. Jag gjorde motstånd, men han utnyttjade min svaghet. Det var inte jag som medvetet skadade en människa. En människa som honom kan bara inte gå runt på fri fot, med chansen att göra om det hemska. Mitt ansvar i den här världen har alltid varit att rädda människor. Ingen förtjänar att uppleva det jag upplevde den natten. En lång polisutredning började och jag var tvungen att berätta hela den hemska akten igen, i detaljer. Frågor som vilken hand han använde när han körde upp i mig först togs upp. Det smärtade likt sprit i ett öppet sår, men endast då man upplevt allting hundra gånger om kan man släppa det. Jag lät honom våldta mig om och om igen, men det var det värt. Jag blev plötsligt mycket bättre och vågade leva mer. Jag accepterade att jag var ett våldtäktsoffer, men vägrade leva som ett offer.
Att möta brottsplatsen igen är svårt. Idag gjorde jag det för första gången. Jag beställde en spontanresa tur och retur till Danmark. På hemresan ungefär den tiden det hände gick jag upp mot trapporna. Trapporna kändes oändliga och det var som om faran skulle spelas upp igen, på riktigt. Solen höll på att gå ned. Där låg jag för en månad sedan och där låg min själ fastklistrad än. Det sved i mig. Precis där på det gråa golvet har tiden stannat. Mitt hjärta frös som till is av minnesbilderna. Vinden drog nästan med sig mig. Det är trots allt vackert där.
Det är svårt att förstå att någonting så hemskt kunde ha hänt där. Det högsta däcket var nu, en månad efter, fyllt utav saliga, pratglada människor. Om de bara visste. Jag satte mig på det kalla golvet, där jag en gång legat. Det var lite underligt. Ovanför den hemska platsen var himlen grå och på andra sidan däcket lös solen fortfarande. Det var som om himlen visste att här blev en flicka en gång mycket skadad. Den här gången var jag här med mina bästa vänner och inte med den man jag fruktar mest. Havet är verkligen oändligt stort. Jag drog handen längs räcket. Att jag hade varit så nära. Att jag var en sekund ifrån att hoppa och låta mig svepas med de stora, kraftiga vågorna. Mitt hjärta slog en dubbel volt.
Nu vill jag leva. Jag är ledsen, kära vågor, men ni får inte ta mig. Jag ska ta mig vidare genom även den här motgången. Livet är vad man gör det till, men inte människorna. Det går inte att lita på människor, men att lita på de som betyder någonting och sig själv. Frukta inte att våga leva. Allt som har hänt dig behöver inte fortsätta hända. Jag ler mot min själ, som ligger och väntar på golvet. Lilla Sara, du blev plågad och skadad. Det är hemskt och det är förjävligt, men det är inte ditt fel. Du är offret och han är en brottsling. Du bär ingen skuld och du är inte ensam. Vi ska gå längs livets stig och visst kommer fler uppförsbackar, men vi klarar det. Klarar vi det här så klarar vi allt. Det är dags för dig att komma tillbaka till mig. Här kan du inte ligga.
Jag lämnade däcket, där jag en gång blivit brutalt våldtagen, som en hel person. Utan att jag märkte det rann en tår längs min kind och lade sig på golvet. Där skulle den torka och kvar fanns inga andra spår av mig. Likt en duva med fotbojor blev jag frisläppt från min värsta mardröm, endast genom att möta den.
Jag är fri.
7 kommentar(er)
