Nu är det mindre än en månad kvar tills själva julafton. Jag bär med mig önskelistor från alla håll och de ynka kronorna jag har varje månad blir svåra att räcka till. Jag rusar runt i snöslasket och kylan med röda kinder för att hitta de bästa klapparna. Jag känner inte längre ett glädjerus inombords nu när julen är nära och jag känner inte en starkare kärlek. Grisar ska mördas för att bli skinka och klappar ska köpas för flera tusen kronor.
Visst är det tanken som räknas, men blir verkligen dagens människor nöjda med en tanke och inte ett fysiskt paket i handen? Svaret bär vi alla nog inom oss. Det finns nästan ingen som blir nöjd med blotta omtanken, utan julklappar är någonting som hör till hela högtiden. Det jag kan minnas från julen för över tio år sedan är att julklappar inte var så viktigt. Man njöt av varandras sällskap och lade inte lika stor vikt vid julklapparna. Man var glad över den klapp man fick och att fira julen tillsammans. När började vi bli så materiella? Jag tror att begäret vuxit upp hos oss alla under tiden och i takt med samhällets förändring.
Banken Nordea gjorde en undersökning och kom år 2009 fram till att vi lägger 61,3 miljarder kronor totalt under julhandeln. Procentuellt sätt bör varenda svensk lägga 2700kr på endast julklappar. Vi som har pengar köper bara mer och mer och överbliven julskinka och annan julmat slängs. Julklapparna går kanske sönder samma dag och vissa saker hamnar på vinden. Kläderna vi fått växer vi ur och slänger dem därefter. Materia är inte varaktigt. Förr eller senare slänger vi dem och så har våra pengar lagts ut på onödiga saker.
Även i ett välfärdssamhälle som Sverige finns det barn som lever i fattigdom och hungernöd. Det är barn som har psykiskt sjuka eller missbrukare till föräldrar. Sedan år 2006 har barnfattigdomen ökat med cirka 50 procent i Sverige. För att inte räkna med det mörkertal som existerar. Det finns många som inte vågar utsätta sig för detta åtlöje att sätta sin fot hos socialen och begära pengar av samhället.
På Coop och andra varuhus kan man köpa ett litet kort där det står att pengarna man gett går till fattiga barn i u-länder. Hur mycket pengar går egentligen direkt till fattiga människor? Hur mycket pengar dras av på vägen? Den lilla summa som skänks ska alla vara djupt tacksamma över och varenda brödkant ska uppskattas, annars anses de som ouppfostrade.
Snart är även nyårsafton här och då skall här skjutas massor av raketer. Vi ska bränna pengar på miljöförstöring och några sekunders underhållning för att skrämma alla djur som också får uppleva smällar i himlen. Istället för att bränna pengar på raketer hade vi kunnat bidra med pengar till fattiga så att de också fått en någorlunda stämningsfull jul. Men varför ska vi bry oss? De får skylla sig själva. De kunde ha valt att födas i en rikare familj med bättre förutsättningar. Det är inte vårt fel att de är fattiga.
Vem har egentligen ansvar för den fattigdom människor lever i idag? Man kan inte välja om man föds i en rik eller fattig familj. Visserligen kan man välja om hur pass mycket man är villig att kämpa. Men hur lätt är det egentligen att kämpa när magen kurrar och samhället sviker? Hur lätt är det att få jobb när man inte har de anständigaste och finaste kläderna eller det svenskaste efternamnet?
Vi alla har ett ansvar, för våra medmänniskor. Ingen av oss går utan skuld. Människor är som speglar, hur vi beter oss gentemot dem speglas i vad vi får ut av det. Min mening är inte att citera bibeln utan att visa att vi alla faktiskt är en och samma varelse och att vi bör hålla ihop. Lägg inte så mycket pengar på materia och krimskrams till jul. Bränn dina pengar på människor som går tomhänta. Jag tror på att ägna sina nära en fin tanke, som kan bli ett långt brev och en enkel, personlig produkt.
0 kommentar(er)
