Sara Charmi

– och en överkonsumerad jul

Det är december och julen är snart här. I rusningstrafiken överkonsumerar folk julklappar för flera tusen kronor. Banken Nordea gjorde en undersökning och kom år 2009 fram till att vi lägger 61,3 miljarder kronor totalt under julhandeln. Procentuellt sätt bör varenda svensk lägga 2700kr på endast julklappar. Fokusen ligger på vem som köper de bästa klapparna och har den finaste heminredningen.  I Göteborg är hela staden pyntad med julprydnader och blinkande lampor. I taket hänger bilder på årets nominerade lucior Man har redan börjat sälja glögg och pepparkakor ute på gatorna. Folket tränger sig fram för att komma fram till affärerna och det är inte ofta de stannar upp i sin julstress.
Vad man ofta inte lägger märke till är de halvt dolda personerna i Göteborgs stad, men som det även finns många av i andra städer. Det är flyktingar, narkomaner och folk som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen. De alla har en sak gemensamt: Samhället har svikit dem eller inte gett dem en ärlig chans. Vintern kryper sig på och kylan blir allt outhärdligare. En dag träffade jag på en mycket speciell man, som levt på gatan i flera år nu. Hamnar man utanför samhället är gatan bara ett snedsteg bort.

Första gången jag träffade honom satt han och mumlade för sig själv. Det som fångade min uppmärksamhet var hans sorg i blicken. Jag kunde inte med att bara passera och låtsas som ingenting. Jag har sett honom förut. De allra flesta som bor i Göteborg har sett honom. Hans namn är Rune Pennborg och han säljer faktum, de hemlösas tidning. Året om bär han en tomteluva och han ser oftast glad ut. Jag presenterade mig själv för honom och Rune släppte in mig i sitt hjärta väldigt snabbt. Han berättade om ensamheten och döden, som förföljt honom i många år nu.
– Mina föräldrar och alla vänner är döda, berättar Rune, min kära syster dog i fjol.
När han berättade om sitt liv strömmade hans tårar nedför de rynkiga kinderna. Jag tog hans hand och värmde den. Folk omkring blickade besvärat på oss. De verkade tro att folk som hamnat utanför samhället bär på ett smittsamt virus.

Rune berättar om att han ett flertal gånger försökt ta livet av sig, men aldrig lyckats. Jag omfamnade honom i en stor kram och han tog emot mig, men stor tacksamhet. Jag hörde folk viska och sucka omkring oss, men jag ignorerade det. Folks trångsynthet och nonchalans skulle inte få smitta av sig på mig. Vi pratade i säkert en timma och jag övertalade honom till att aldrig mer försöka avsluta sitt liv.
– Lovar du att du alltid kommer vara min vän, frågade han mig.
Jag gav honom mitt löfte och bland mycket tårar uppenbarade sig ett litet leende på hans läppar. Tanken på att han på något sätt inte var ensam längre tycktes ge honom frid.

– Jag har ingenting att se fram emot alls, utbrast Rune, allting känns meningslöst.
Jag sade till Rune att det är någonting som jag ska ändra på. Jag lovade honom att jag inom kort skulle bjuda honom på en stor julmiddag som han aldrig skulle glömma. Hans små, blåa ögon sken upp bakom rynkor och ovanför stora ringar. Han tackade mig och fällde glädjetårar. Det värmde mig att småsaker från min sida kunde betyda så mycket för honom. Det var en man med ett stort leende på läpparna som jag lämnade.

Efter en vecka bestämde jag mig för att leta rätt på Rune och bjuda honom på den middag jag lovat. Det var inte svårt att se honom i folkmassan. Hans glittriga, röda tomteluva lyste bland stressade människor. Han berättade att han inte ätit på flera dagar, så en middag hade inte suttit fel. Jag bjöd honom på en stor tallrik med lasagne och ett stort glas Cola till, eftersom det är hans favoritmat.

– Jag fyller 85 nästa år och jag har bott på gatan i flera år, säger Rune medan han ivrigt äter av lasagnen.
Hans glädjeämnen i livet är dikter och sånger. Allting han s junger har han skrivit själv. Han läste upp en hel del texter för mig. De handlade för det mesta skriver för det om havet, den långa natten och varma sommarstugor.

Rune är född i Norrköping, men flyttade till Göteborg när han var ungefär femtio år.
– Jag flyttade för att jag älskar havet, ler Rune, jag älskar att sitta vid hamnen i Göteborg och njuta av havsluften.

Rune medger att han hunnit med mycket under sin livstid. Han har rest jorden runt två gånger, vilket tog sju år. Han såg en hel del människor och olika kulturer. Rune älskar djur. När han reste jorden runt blev han illa berörd över hur illa folk behandlar djuren.

Rune var en gång i tiden lyckligt gift, men frun dog. De fick en dotter tillsammans som idag är 50 år. Idag vill hon inte höra av honom. Rune tror att det beror på att hon skäms över honom. Med tanke på att alla omkring honom antingen har avvisat honom eller dött känner Rune sig väldigt ensam.

En gång i tiden jobbade Rune och tjänade bra med pengar. Han jobbade på en lastbåt med maskinerna. Han jobbade tjugo dygn i taget på ångfartyget. Med tanke på att Rune älskar havet var tiden på båten en underbar tid för honom. När man bytte ut ångfartygen mot motorfartyg blev han av med jobbet. Sedan gick det bara sämre och sämre för Rune.

Han har inget hem och har obetalda lån. Det hela började med att han köpte en sommarstuga, som han tagit lån på. Stugan gick ned i värde och han fick sedan sälja den för halva priset. Han har skulder på en miljon kronor. För några år sedan bodde han i en hyresrätt och där trivdes han bra. En dag när han kom hem hade de slängt ut alla hans grejer. Han hade inte betalat hyran. Sumpar man chansen man får finns det inga fler chanser i dagens samhälle.

– Det är jobbigt att bo ute, säger Rune sorgset, det är kallt och folk är väldigt elaka mot en.

För ungefär ett år sedan började han sälja faktum. Han köper in tidningarna för 25 kronor styck och säljer dem för det dubbla priset. Varje vinter säljer han även kalendrar. De kostar 75 kronor att köpa in och de säljs för 150 kronor. De flesta hemlösa får chansen att sälja faktum för att tjäna lite pengar. Kraven är att man har svenskt medborgarskap och inte är beroende av alkohol eller droger. Det varierar hur mycket Rune får sålt per dag, men på måndagar är det helt kört, för då är folk alltför stressade. Försäljningen går bättre på somrarna, för då är folk antagligen inte lika stressade för att få komma hem. Det är många som klagat över priset på tidningarna, att det är för dyrt. Hur kommer det sig egentligen att man kan köpa kläder för flera hundra kronor?

– De flesta som går förbi ser mig inte ens, säger Rune medans han försöker få i sig det sista av lasagnen, de kanske helt enkelt inte vill se mig.

Rune har ett flertal gånger blivit rånad, slagen och mordhotad. När han en gång hade sålt riktigt bra med tidningar blev han rånad. De flesta som beter sig odrägligt mot honom är konkurrenterna som finns på gatan.
– Dansken slår mig varenda gång han går förbi mig, säger Rune nervöst, han säger att han en dag ska ta livet av mig.

Rune har gjort ett flertal anmälningar på allting som folk har gjort mot honom, men polisen tycktes inte ta honom på allvar. Anmälningarna ledde inte till någon förändring alls.

Trots att kylan är outhärdlig och att försäljningen går sämre på vintertid, älskar Rune vintern. Han har varit jultomte på Liseberg i flera år nu. Personalen på Liseberg brukar höra av sig till honom längre in i december. Rune älskar barn och han känner att deras glädje smittar av sig på honom, när det är jul.
– Det kommer fram barn och önskar sig olika julklappar, säger Rune glatt, sedan får jag berätta för föräldrarna vad de önskat sig.

Någonting som gör Rune glad är när folk väljer att se honom. Det är många barn som ser honom och vinkar. Sådana saker kan göra hela Runes dag till lycka.

Ett annat lyckat julminne är när han fick sjunga med årets lucia.
– Vi sjöng stilla natt och alla applåderade, skrattar Rune.

När Rune fått i sig all lasagne och druckit upp sin Cola, känner han att det är bäst att återgå till försäljningen.
– Jag är så glad att jag fått träffa dig, säger Rune och skakar hand med mig, jag hoppas att vi kan vara vänner för alltid.
Det varierar hur mycket han får sålt per dag n älskar att sitta vid hamnen och njuta av havsluften. tt vi en dag ska äta en jul

Jag lovade honom att jag alltid ska vinka när jag ser honom i staden. Rune tror att den här julen kommer vara speciell och det tror han rätt i. När Rune minst anar det kommer han få sitt första julkort på flera år.

Det är en gammal lycklig man jag sa adjö till den här gången. Första gången jag såg honom slokade han med blicken och grät. Nu såg han ståtligare ut än någonsin. Rune hade blivit sedd och han hade fått bekräftat att han inte förtjänar att dö. Det fanns ett äkta leende på hans läppar. Trots att han är hemlös, gammal och kall så är han lycklig. Det krävs inte en förmögenhet för att göra någon lycklig. Jag är säker på att Rune varit lika lycklig utan middagen han fått. Det handlar om att dela glädje och det handlar om at visa personen att den faktiskt betyder någonting.

Tänk efter innan du överkonsumerar inför juletid och försök att stanna upp ibland. Julklappar kan vara roligt, men man behöver inte lägga ned en förmögenhet. Lycka är inte det som syns på tv eller det du kan läsa i tidningarna. Lyckan finns inte i det senaste tv-spelet eller i det eleganta plagget på HM. Lyckan finns i de oförutsägbara stunder då delad lycka blir dubbel lycka.

Tänk vad lite kärlek och omtanke kan göra vid juletid.