De lever på gatan i Göteborg. Det är inte alltid vi ser dem, men de finns där. Om du tittar närmare på marken och parkbänkarna kan du kanske se dem. Vi går hastigt och ser oftast inte åt ett annat håll än det vi brukar blicka mot. Där finns män och kvinnor som förlorat sin bostad och många av dem även sitt liv.
Många dränker sina sorger i alkohol, vilket gör att de glider ännu längre utanför samhället. Det blir en ond cirkel.
Vid vintertid höjer vi värmen på våra element och tar på oss varmare kläder. För folket på gatan finns varken element eller tak över huvudena. Vi säger att sommaren är kort och vintern lång. Hur lång och odräglig är då inte vintern för dem utan hem? Jag valde att själv ta reda på det, genom den hårda vägen. Jag tog mig an rollen som uteliggare helhjärtat i ett dygn. Människor som du och jag, vi har ingen aning om hur det är att leva sitt liv utan någon eller något.
Men vet du vad? Om detta ska jag berätta.
Tomhänt, ensam och frusen var jag en tidig morgon 9/1 2012 klockan fem på morgonen. Jag var klädd i trasiga kläder och hade låtit bli att duscha på några dagar, för att se mer trovärdig ut som uteliggare. Jag hällde även lite olja och vitlökskrydda i håret
Jag började min lilla resa i Mölndal. Jag hackade redan tänder av den outhärdliga kylan. Där fanns tre män och två kvinnor som var hemlösa, de satt på en parkbänk. Det värsta var att jag med en gång antog att dem var uteliggare, på grund av deras sunkiga kläder och smutsiga hår.
Jag pratade med en av kvinnorna på parkbänken. Hennes namn var Stina. I ena handen höll hon en ölburk och i den andra en kasse. Tänk att samla hela sitt liv i en kasse. Själv har jag ett helt rum att fylla. I kassen hade hon sparat fina brev och gamla bilder.
Hon berättade att hon jobbat som sjuksköterska, men att hon blev sjukskriven på grund av depression. Efter några år godkände inte försäkringskassan att hon skulle få mer pengar. De ansåg att hon borde ha tillfrisknat vid det laget. Utan inkomst lade sig skulderna som ett berg över henne och tillslut blev hon vräkt från sin lägenhet. Hon fick aldrig något jobb, trots att hon sökte hundratals. Idag bor hon på gatan och lever på några starköl och brödskivor om dagen.
– Mina barn ser mig som ett misslyckande och har sagt upp kontakten med mig, säger Stina medan hon värmer sina händer, jag är inte bara en alkis utan en värdelös mor också.
Stina pratade och skrattade med sina vänner, som alla hamnat i en liknande sits som henne. Trots att hennes läppar log, utstrålade hennes ögon en otroligt stark sorg. Jag fick ont i magen av att bara se henne i ögonen. Att prata om det förflutna kändes tungt för Stina, så hon bad mig, med gråten i halsen, att inte fråga något mer. Hennes vänner brast ut i gråt med henne och ibland sa de någonting om sig själva. De berättade bland annat om skilsmässor, skulder och förlorade vänner.
Jag kunde inte göra annat än att sitta bredvid och försöka komma på positiva saker att säga. Klumpen i halsen bara växte. Jag skämdes över att jag klagat över kyla och hunger. Jag tänkte knappt på hur mycket jag frös vid det laget. Jag har aldrig tidigare sett någon människa gråta så mycket. Jag ville tvätta alla dessa oskyldiga människors sår ömt och lägga massor av plåster på.
Så länge man dricker alkohol i okontrollerbara mängder, så är det omöjligt att börja om på nytt. Självdestruktiviteten skadar en själv och sumpar chansen man har inom arbetsmarknaden. När jag lämnade Stina lovade hon mig att dra ned på alkoholen. Frågan är om hon klarar av att möta sina problem utan alkohol i kroppen.
Senare på dagen begav jag mig till Nordstan, som ligger i Göteborgs centrum. Jag satte mig inne i köpcentrumet på golvet. Min basker och en lapp med texten ”Skänk en slant till hemlösa” låg framför mig. Det var inte många som skänkte pengar eller ens tittade åt mitt håll. Det kändes som om tusentals människor rusade förbi mig. Jag kände mig verkligen som luft eller en tunn skugga. I folks ögon hade jag antagligen sjunkit i värde, bara på grund av att jag bytt roll. Jag försökte till och med prata med folk och be dem om pengar, men de flesta gick bara förbi. Det fanns ett fåtal människor som sade ”Nej tack” till mig. Vaddå nej tack? Nej jag bryr mig inte, men tack ändå? Det var även ett flertal tonåringar som skrattade åt mig. Att sitta där på golvet, tigga pengar och bli avvisad fick mig att känna en tung skam. Folk behandlade mig rent ut sagt som skit. Alla bemötanden fick mig också att känna mig som det. Hur bra självförtroende har då dem som sitter där inne varenda dag?
Ordningsvakterna skickade ut mig ganska snabbt, då man är tvungen att ha tillstånd för att tigga pengar inne i Nordstan. Jag satte mig utomhus och fortsatte vänta på generösa sponsorer, men några sådana kom aldrig. Jag rotade i papperskorgarna för att hitta pantburkar eller någon mat. Folk stirrade på mig med avsmak och viskade något. Jag kände mig ännu mer skamsen vid det laget, men jag fortsatte leta i papperskorgarna. Jag hittade några pantburkar. Folk är oerhört mycket emot normbrytande.
Det blev mörkt väldigt tidigt. Himlen öppnade sig och det började snöa. Snart lystes hela marken upp av vita flingor, i vintermörkret. När klockan närmade sig ett, på natten, var det nästan folktomt. Folk hade skyndat sig hem för att slippa snön och värma sig. Där fanns bara jag kvar. Jag fick verkligen smaka på vad ensamhet är. Jag är van vid att ha min mobil nära till hands och hålla kontakt med vänner och familj regelbundet. Jag satt ute i kylan helt ensam och tomhänt. Min mage skrek av hungern.
Tomhet och riktigt skärande ensamhet är att bara vara och att aldrig ha någon att prata med. Mina tankar gick till alla dem som har det såhär hela tiden. Hur kan det vara möjligt att vara ensam dag efter dag utan att ha någon att prata med? Hungern brinner som kraschande meteoriter och kylan nålar gnolande i huden. Tankarna fladdrade våldsamt runt i huvudet som fjärilar på koffein.
Jag hade tjänat ihop mer än 50 kronor på en dag. Jag bestämde mig för att hitta en person, med tung väska av det förflutna, att skänka mina pengar till. Runt centralstationen irrade jag runt för att hitta personen. Jag stannade vid tågstationen. På en av bänkarna satt en man en stor sopsäck. Hans hår var svart och under hans mörka ögon fanns stora, mörka påsar. Jag pratade med honom och frågade om han ville berätta lite om sig själv.
Hans namn var Mannush och han kunde endast prata lite engelska och arabiska. Vi pratade mestadels engelska.
– Jag är en färdigutbildad läkare, sade Mannush med en smula i stolthet i rösten, här i Sverige spelar det däremot ingen roll.
Han hade flytt från förföljelse i Irak till Sverige, år 2010. För honom skulle det inte finnas någon skillnad mellan människor. Han tog därför aldrig någons parti och hjälpte alla i nöden. Att han var rättvisans man gav honom däremot stora konsekvenser i en sådan diktatur. Han var tvungen att lämna sin fru och sina två döttrar, för att överleva. Mannushs son, Ali följde med honom. De bor tillsammans på gatan i väntan på beslutet om de ska få stanna i Sverige eller inte.
Han har ingen kontakt med sin fru eller sina döttrar. Tänk hur det känns att leva med en ständig rädsla om att kanske inte få stanna kvar i tryggheten eller aldrig få träffa sin familj och sina vänner igen.
– Det är så kallt i Sverige och här känner vi absolut ingen, sade Mannush och masserade sina tinningar, jag är rädd att vi blir skickade tillbaka. Hans röst skar sig.
Mannush hade inte ätit på över ett dygn när jag pratade med honom. Han hade hört att Sverige var ett land där ingen gick hungrig. Tänk Jag förstod vid det laget hur det kändes att ha varit utan mat och vatten i 24 timmar. Jag gav honom halva beloppet av det jag tjänat under dagen, 30 kronor, för mat. Det var en hård match att övertala Mannush att ta emot pengarna, men jag rent ut sagt tvingade honom. Resten av pengarna gav jag till honom för att han skulle få möjligheten att skicka ett brev till sin familj, i Irak. Jag såg tårar i Mannushs ögonvrå, men han är en stolt man som inte vill visa sig svag. Han hade inte tänkt på möjligheten att skicka ett brev tidigare. Han blev överlycklig av tanken på att få höra av sig till sina döttrar och sin fru igen.
– Gud bevara dig flicka lilla, sade Mannush med en tår längs kinden, må samma mirakel hända dig som mitt möte med dig.
När vi sade farväl var jag väl medveten om att jag kanske aldrig skulle få träffa denna man igen. Jag såg till att memorera hans ansikte i mitt huvud och att aldrig glömma hans historia.
När natten passerat och klockan började närma sig fem, bar det äntligen av hemåt igen. Jag kände mig som ett utsvultet vilddjur. Hungern var ett annat attackerande rovdjur, som rev och klöste i magen. Kylan brände fortfarande. Natten hade både varit oerhört smärtsam, men även givande. Jag kände mig väldigt smutsig och äcklig. Jag blev väldigt illamående. Jag var tvungen att spy i papperskorgar flera gånger, men där fanns ju ingenting att spy ut. Jag kunde känna avfallslukter överallt på mig själv. Jag gick från Centralstationen till min lilla håla i Mölndal, Balltorp. När jag vandrade i mörkret funderade jag på allting som hänt under dagen. Jag tänkte på alla människor jag träffat samt mina känslor kring att ha varit hemlös. Det kändes orättvist att jag fick återvända till ett hem, medan Mannush, Ali, Stina och hundratals andra inte har någonstans att ta vägen.
Hur kan vi ha, men inte ge?
Hur kan vi se, men ändå blunda?
Hur kan vi veta, men inget göra?
Du och jag, vi går i skolan och jobbar. På kvällarna kan vi sova gott under nytvättade filtar och mjuka kuddar. De som inte har någonstans att ta vägen fruktar nattens oroligheter och somnar på en hård mark eller ett kallt golv. Där luktar det inte sköljmedel i atmosfären, utan urin och andra kroppsvätskor.
Du och jag vi har drömmar och förhoppningar. Vi har fritidsintressen och stora mål. Många av dem som bor på gatan har glömt sina drömmar och slutat hoppats. Efter alltför många misslyckanden och svek finns inte mycket drivkraft kvar. Det finns de som gett upp helt och begår självmord. Vi märker inte om det finns en uteliggare mindre och tidningarna kommer inte skriva om försvinnandena, såsom de skulle gjort om det var du eller jag.
Att utrota fattigdom och orättvisor går inte att göras hastigt. Endast en stor summa pengar kan inte lösa alla problemen. Du och jag vi kan faktiskt göra skillnad.
Det är när flera människor gör små gärningar, som stora ting sker.
3 kommentar(er)
