Snön faller.
Den smälter och droppar längs trädens grenar och mitt hår. Jag passerar dagiset som jag så ofta gör. För några månader sedan hade man omfamnats av en atmosfär nostalgi. Barnfnitter och knarrande gungor. Kreativa barn som gräver i sanden med sina färgglada spadar. Bakelser bakas på några minuter. Varken ugn eller någon annan ingrediens än sand är nödvändigt. Ibland blåste sanden in i mina ögon och det är då jag bestämde mig för att fortsätta vidare. Att lämna minnet av en förlorad barndom.
Nu är gungorna täckta av den vita snön och inte ett människoöde syns till. Alla träd är prostituerade. Nakna och utlämnade. För vad har de för annat val? När vintern stal deras beklädnader. Snön landar på de träd som har turen. Turen att lysas upp av nyfallen snö. Tråkiga stadsbyggnader är nu vackert klädda med snö. Man låter sig luras av snöns glimmer som utstrålar skönhet och salighet. Men det är kallt, rysligt kallt. En kyla som borrar sig in i vinterjackan och själen, en kyla som får mig att rysa till. Jag har inga vantar på mig och snön smälter vid mötet av min hud. En vag lukt av avgaser och biobränsle svävar i luften. Jag kan tänka mig att de flesta väljer att ta bilen, istället för att vara klimatsmarta och gå sin sträcka. Kanske får vi en varmare vinter nästa år, en växthusdrabbad sådan.
Jag kan höra spårvagnens rostade muttrar slå mot spåret. På spårvagnarna tycks människor drömma om ett bättre väder, ett bättre liv. Är det såhär vintern är? Mörk och vilseledande vacker. Under min väg på snövita trottoarer längs Korsvägen, möter jag en äldre dam. Hon håller ett stadigt grepp om sin rullator, som om den var hennes räddning i stormen. Hennes namn är Anette Hermansson. Hon verkade besvärad över min frågvishet.
– Jag avskyr vintern och jag avskyr vardagslivet. Alltid ska man tvingas ut till saker man är för gammal för att orka. Det är för kallt och det här är den värsta vintern på länge. Det är det enda svar du får på din fråga lille vän, säger hon. Hon rullar vidare med sin rullator mot Pressbyråns väntesal. Jag antar att det var värmen hon suktade efter, en tillfällig värme.
Visst är det sant att kölden är såhär illa högst vart tionde år. Men är alla såhär negativa till det? Likt mig och Anette. Jag mötte många som tyckte detsamma. Men en man vid namn Philip Gustavsson skiljde sig markant. Med en cigarett i mungipan förklarade han hur vintern kunde vara hans absoluta favoritårstid, särskilt den här.
– Det finns möjligheter för barnsligheter man annars aldrig sysslar med – snöänglar, snöbollskrig och galna snögubbar. Man lär sig även att uppskatta kroppsvärme mer. För hur ofta kramar man sina vänner i tjugo minuter tills bussen anländer? Jag älskar vintern och dess ljus. Det gör mig lycklig, säger Philip och fimpar sin cigarett.
Jag kan inte påstå att Philips åsikter inte påverkade mig. Jag beslöt mig för att hinna med en snöängel innan jag begav mig tillbaka till skolan. Snön har trots allt slutat sitt kaotiska fall. Vartenda träd i närheten var nu täckta med glittrande snö.
0 kommentar(er)
