Vad var det som gjorde att jag gjorde mig själv sjuk? Jag tror inte att jag föddes med borderline personlighetsstörning. Det är lätt att lägga skulden på andra och det är lätt att lägga tyngden på sig själv. Någonting alla personer med borderline har gemensamt är att miljön är den största faktoren till sjukdomen. Min barndoms miljö gjorde mig sjuk. Jag vet inte om det var övergreppen, då jag insåg att vuxna inte var att lita på, de ständiga sveken eller den ständiga mobbningen och ensamheten.
Hos psykologerna finns en tjock bunt med papper om vad det är för fel på mig. I tio år har jag varit ett problembarn. Borderline genomsyrar alla mina egenskaper och gör att mitt humör går upp och ned likt Egyptens pyramider. Det är en del av mig som jag inte kan skära bort, som en cancersvulst. Det är en missbildning och ett funktionshinder som vuxit sig starkare i takt med att jag blivit äldre. Den faller likt en skugga bakom mig och följer mig var jag än går. I sagorna tappar Peter Pan bort sin skugga. Det skulle jag också vilja göra. Jag kan inte minnas hur många gånger jag gömt mig för min sjukdom, i hopp om att den ska lämna mig. Vi är fast med våra skuggor, det är ett som är säkert. Jag är fast med Borderline.
Min skadade skugga bär med sig obegriplig ångest, humörsvängningar och osäkerheter. Osäkerheter i både jaget och jaget i förhållande till andra människor. Jag har svårt att veta vem jag egentligen är. Mina tankar varierar från dag till dag. Ena stunden kan jag drömma om ett liv som journalist på fri fot i världen och andra stunden ser jag inget annat slut än döden. Jag ändrar ständigt riktning. Jag börjar kämpa upp till ett mål, men rasar det på en sekund. Ju mer jag byggt upp desto ondare har jag efter jag störtat ner på botten.
Jag är nattsvart och ibland är jag vit. Jag kanske är båda samtidigt, men aldrig grå. Min skugga är ett kaos följt av en oförklarlig tomhet. Jag skriker och det ekar i mitt tomma rum inombords. Ingen ser och ingen tycks förstå. Jag är delad i två, tre och ibland tio tusen. Jag är en mängd av olika droppar i en smutsig vattenpöl. Jag försöker desperat samla ihop alla delar av mig. Att vara hel och en enda person är som en saga för ett litet, litet barn. Att tro på ett enat mig är lika otänkbart som att tro på tomten.
Det finns dagar då jag försöker skylla allting på min skugga. Alla felaktiga val jag tagit och alla svek som exploderat framför mig. Saker som jag borde gjort, men inte orkat ta itu med. Ogjorda läxor ruttnar på mitt skrivbord. Jag kan ta det imorgon, för jag mår ju faktiskt inte bra. Var försvann mitt liv på vägen? Förr lade jag mitt liv i händerna på
borderline. Jag föll och log mot dödens ansikte. Nu törstar jag efter ett liv värt att leva. Jag jagar livet, men orkar inte hinna ifatt.
Borderline är en gränslinje mellan katastrof och hygglig balans. Alltid val, alltid otrygghet och tomhet. Ibland känner jag mig osäker på om jag ens lever, för jag känner ingenting. Det finns de stunder då inte ens en kniv genom halsen hade känts.
Jag kan bli frisk. 75 % av de med Borderline personlighetsstörning blir helt friska. Jag skulle kunna kapa av ett ben, en arm eller till och med att dö för att bli en av dessa. Men jag kan inte. Jag har lärt mig att man inte blir hel av att trasa sönder sig själv. Det kan rädda en för stunden, men inte bygga ett friskt liv.
Ekande själskval. Jag samlar mina andetag och ser världen klart för en stund, men sedan börjar allting snurra igen. Min värld är limmad och omplåstrad på många ställen. Mediciner mot sömnsvårigheter, depression, ångest och annat som min skugga lyckas rubba i min vardag. Jag har egentligen så mycket i mitt liv nu. Det här livet väntar bara på mig. Min partners vackra leende, all kunskap och en värld att ta del av och påverka. Jag och endast jag kan ta steget till att börja leva mitt liv igen.
Det finns så många hinder. De försvinner inte förrän jag tar mig över dem.
Min skugga lämnar mig inte och den är tung, så tung. Med fotbojor som släpar hundra kilo krälar jag fram.
Själskval, dansande skuggor i mörkret och eko. Jag är ett omöblerat rum utan gardiner. Fönstret är igenbommat och det är mörkt. Var är strömbrytaren? I mig är svaret. Jag kommer alltid få leva med min skugga, men det är jag som kan påverka hur tung den är.
Jag fortsätter söka efter strömbrytaren.
0 kommentar(er)
