Julen var årets tidpunkt. Man brukade sitta veckorna innan klippande och klistrande med julkort. Teckningar med röda tomtar och gula lussekatter var någonting man även ägnade sig åt. Allt pyssel som förväntansfullt skulle ges till mamma och pappa.
Alla julens dofter som kryddorna i pepparkakssmeten, knäckens sötma och granens barr var så mycket starkare när man var liten. Jag kommer ihåg att jag aldrig kunde sova natten innan julafton. Jag låg där i sängen och lyssnade vaksamt efter knarren i snön. Knarren i snön som skulle vara tomtens steg till mitt hus. Tomten var den mest älskvärda personen i världen, det tyckte jag i alla fall när jag var liten. Han belönade alla barn med en julklapp, hur annorlunda man än var och var man än kom ifrån. Även tomten var sig värdig ett julkort och en teckning från mig. Aldrig trodde jag att det var min far som lurat mig under alla dessa år. Att han varje år satt på sig en mask för att sedan låtsas vara någon som skulle bringa julen lycka.
När man var liten hade man ingen aning om vad som egentligen hände under julen, i alla fall inte jag. Inte trodde jag att min kära mor och far slitit ute i vinterns kyla, för att köpa alla julklappar i tid. Jag inbillade mig att tomten och hans nissar med nöje levererat alla klappar till vartenda hus.
Inte visste jag att det var under julens tid som flest levande individer mördats på grund av min och andras fysiska njutning. Hur kunde man gå runt med ett leende på läpparna utan att ifrågasätta?
Tre miljoner grisar slaktas varje år i Sverige. Varenda gris föds upp för samma syfte, att transporteras till ett ställe likt Auschwitz.
De flesta av dem som blir julskinka slaktas i augusti för att sedan frysas in och levereras till affärer, industrier och storkök. Från den mördade grisen hade man fått bl.a. skinka, grisfötter, korv och sylta som skulle placeras på vårt bord.
Mina föräldrar berättade aldrig sanningen, när jag frågade var maten vi åt kom ifrån. De svarade bara på frågor som hur vattnets kretslopp ser ut och hur sommar blir till vinter. Det var först när jag lärde mig läsa och skriva som det gick upp för mig och jag gjorde mitt val. När jag kunde tänka i mina egna banor och inte i mina föräldrars. Jag slutade att stödja en industri av brutalt mord och därmed miljöförstöring. För alla hemska transporter till slakterier släpper även ut sitt.
Hur kommer det sig att så många tänkande människor gjort ett val om mord?
Jag tror att allting handlar om att man inte fått alla möjliga egna tankebanor än. Det finns en tankebana vad gäller alla frågor. Levnadsvillkoren för människor i U-länder, huruvida invandrare ska få bosätta sig i Sverige och klassklyftor mellan rika och fattiga m.m. Moral och etik helt enkelt. Vad det gäller frågan om djurens rätt så tror jag att folk för lätt påverkas av varandras tankebanor. Man inbillar sig att djur är någonting som bör ätas och på så sätt hinner man inte utveckla en egen tankebana, utan man tar efter så många andras. Man blundar för att ens matvanor leder till lidande och massutrotning av djur.
Nu sitter jag här många år senare och klipper och klistrar, igen. Nu rör det sig inte om teckningar och kort till mamma och pappa. Nu försöker jag få dig att sluta låta dig luras och att bilda en egen tankebana.
1 kommentar(er)
