”Mamma, mamma titta på den där gubben. Vad har hänt med hans ansikte?” En liten pojke får syn på en mycket speciell man. Halva hans näsa är bortbränd och hans ena öga saknas. Han har förlorat fyra fingrar på ena handen och på ena armen saknas hela handen. Han har magmuskler i pannan. På handens översida sitter en bit av underarmen. Hans namn är Masoud Owji. Trots hans utseende bär han idag ett leende på läpparna. Han är van vid sitt utseende och har förståelse för de som ifrågasätter det. I oktober är det 13 år sedan hela Göteborg var i sorg och hela Masouds liv vändes upp och ned på. Det blev på sätt och vis som att födas i en ny kropp.
Det lyser om killen jag ser framför mig. Hans vackra mörka ögon tränger in i själen och han bjuder på ett leende, som sällan inte smittar av sig. Jag hjälper honom att hälla upp en kopp te.
— Ska vi börja? Frågar Masoud.
Jag nickar och väntar på hans historia.
De tidigare åren
Masoud är 30 år och fyller 31 i november. Han föddes i Iran och där levde han ett isolerat liv. Han var medveten om att det var krig, men han var aldrig rädd.
– När bombflygplanen flög över oss var vi tvungna att gömma oss i skyddsrum, både i skolan och hemma, berättar Masoud med en koncentrerad blick. Det fanns en stor madrass som vi barn fick krypa under. Våra föräldrar sa att om en bomb skulle landa på madrassen skulle den inte explodera. Vi gick ju på det och det gjorde oss trygga, ler Masoud varmt.
– Jag förstod inte vad det innebar och att mitt liv svävade i fara, säger Masoud med en allvarlig blick.
Han har både positiva och negativa minnen från sin barndom. När Masoud var 7 år flydde han och hans familj till Sverige. Här fick de under en längre tid söka efter uppehållstillstånd. När han kom till Sverige fick han tidigt vänner och har alltid haft gott om vänner, men det rådde ändå problem.
– Jag var mobbad under högstadiet och ibland fick jag stryk, men jag tog inte åt mig särskilt mycket, medger Masoud med en tankespridd blick.
Gymnasiet däremot var en blomstrande period för honom. Han gick på Polhemsgymnasiet och hade mycket fler vänner. Han var som en helt vanlig tonårskille och levde ett vilt liv. Han var ute och festade och var ständigt kär i alla tjejer.
– Jag har alltid varit busig och sprallig, skrattar han med en nostalgikänsla i ögonvrån. Jag utforskade allting.
Kvällen som förändrade allt
De lyckliga unga åren varade däremot inte länge. Natten till den 30 oktober 1998 förändrades tusentals människor i Göteborgs liv. Det skulle bli en jättestor fest i en lokal på Hisingen. Alla skulle dit.
Masoud var där med fyra vänner och alla var uppspelta över den här stora festen. Det var höstlov och alla var lediga. De var unga och självklart ville de ut och ha kul, som vilka ungdomar som helst, men det hela slutade med kaos och död. 375 ungdomar i åldern 12- 25 år befann sig i lokalen, som var godkänd för 150 personer av räddningstjänsten.
Efter att Masoud och hans vänner varit där i högst 20 minuter märkte någon att det brann i nödutgången. Masoud beskriver det som att allting gick i slowmotion. Det fanns många som inte trodde att det var på allvar. När en kille ställde sig på scenen och rappade gick allt fler människor tillbaka in i byggnaden. Masoud stod kvar inne i den brinnande byggnaden innan han insåg att han var tvungen att ta sig ut för att rädda sitt eget liv.
– Men sedan blev det kortslutning och allting blev mörkt, säger han. Panik utbröt och folk skrek. Det fanns endast en utgång som var 90 cm bred.
Masoud drog sig fram genom alla kroppar, mot utgången. Han beskriver det som en adrenalinkick där endast hans instinkter var aktiverade. Han kände inte så mycket under den enastående chocken. I hans huvud fanns bara tanken på att komma ut.
– I mitt huvud ekade röster som sa åt mig att jag måste ut, berättar han. Det var som ett krig mot döden.
Han kröp ner för trapporna för sitt liv. Det sista Masoud kommer ihåg var att någon drog ut honom. Han lade sig tillsammans med massor av andra kroppar på marken utanför den brinnande byggnaden. Han hade ingen kraft kvar. Sedan svimmade han och vaknade två månader senare på sjukhuset. 63 personer hade omkommit under branden och omkring 200 skadats.
Att leva vidare
Under den tid Masoud var nedsövd begravdes hans bästa vän, Farzad. När han vaknade upp kunde han inte tro att Farzad var död.
– För mig var drömmarna verkliga, säger han med blanka ögon. När graven fanns framför mig var det fortfarande helt ofattbart. Jag grät. Jag fann inga ord.
Det var inte bara en djup sorg och depression som Masoud var tvungen att bearbeta under en lång tid framöver. Under ett år fick hans kropp sakta men säkert lära sig allting om på nytt, bland annat att äta och gå. Det var som att födas på nytt.
– Jag kunde inte äta själv, det fick jag lära mig på nytt. Jag fick även börja gå igen. Det tog ett år, beskriver Masoud.
Han låg nedsövd på Regionsjukhuset i Linköping. Masouds ansikte opererades först. Brännskadorna var speciella, eftersom de inte kommit från eldslågor utan av den oerhört heta luften i lokalen.
Utseendet påverkar oss alla
– Min syster läste till tandläkare mitt emot och kom på eftermiddagarna och hälsade på. Hon fick berätta vad som hänt. Då började jag komma ihåg. Jag visste väl till viss del, men hade inte förstått att det var så allvarligt.
Masoud tystnade.
Jag bad henne hämta en spegel. Första gången jag såg mig själv var chockerande. Jag blev inte glad i alla fall.
Masoud känner att han accepterat sitt utseende ganska snabbt ändå. Han kanske aldrig kommer acceptera vad som hände, men han berättar att man kan lära sig leva med det.
– I början kunde jag glömma hur jag såg ut och bli helt paff när jag gick förbi en spegel: Shit! Jag förväntade ju mig att se någonting helt annat än det jag såg i spegeln, berättar Masoud.
Hans tankar efter branden förändrades radikalt.
– Jag vet inte hur mina tankar hade varit idag om jag inte genomlidit branden, påpekar Masoud. Innan branden var jag ju bara en sjuttonårig kille som inte visste mycket om världen.
Masoud medger att en hel del identitet sitter i spegelbilden. Däremot tycker han att ens erfarenheter påverkar en desto mer.
– Där finns en inre kärna som inte har förändrats. Ändå känns det som att jag åldrats tidigare på grund av det jag varit med om.
Det handlar om synen på livet
Han berättar att det funnits de gånger då han funderat på att ta sitt liv. Detta exempelvis när han var på en resa för ett tag sedan där de hade vänstertrafik. Hans tankar vandrade till att gå över vägen och bli påkörd.
– Ingen skulle märka det. Jag hade kunnat låtsas om att jag inte visste om att de körde på ”fel” sida av vägen, berättar Masoud lågmält.
– Jag undrade länge hur jag skulle klara det här och så kom det naturligt. Wow! Läkningsprocessen fungerade. Trots att man varit med om en sådan chock, så kommer man tillbaka, säger Masoud starkt. Ingenting är omöjligt.
Efter varierande tider av depression och en del självmordstankar kom Masoud tillbaka med båda fötterna på jorden.
Hjälpa andra
Masoud tycker att det är viktigt att låta sig själv må dåligt och inte bara stänga inne det. Idag vill han hjälpa andra med krishantering. Han har bland annat föreläst på skolor och för konfirmander. Ämnen han pratat om är krishantering och hans erfarenheter han varit med om under sina senare år.
– Det är helt otroligt vilken positiv respons jag fått, säger Masoud med ett brett leende på läpparna. En blick av stolthet tycks uppenbara sig på hans fylliga läppar.
Varje dag är inte den andra lik för Masoud. Ena veckan kan han vara i ett land på andra sidan jordklotet och andra veckan tillbaka i Sverige.
Det finns en hel del saker som gör Masoud glad. Närhet, snälla människor, resor, mat och mycket mer som livet har att erbjuda. Han har lätt för att bli glad.
Han är mycket rädd att förlora vänner och familj, men hans egen död är han inte rädd för. På samma sätt som han vände döden ryggen den där oktobernatten för 13 år sedan, gör han det även idag.
Jag och Masoud går längs stan. Det är svårt att inte lägga märke till hur allas blickar riktas mot oss. Han ler självsäkert och fortsätter vidare, som han så starkt gjort under hela sitt liv.
0 kommentar(er)
